Only human

Jag har alltid ångest när jag ska lägga ut en bild. Jag är aldrig nöjd med mitt utseende och det känns bara fult att "visa upp" sig då. Men jag offrar mig för laget eller hur man nu vill kalla det. Det är typ det ända folk vill se. Men det är väl klart, då kan ni sitta framför eran dum burk och skratta medans jag omtänksamt bjur.

Att en person kan göra en så förbannad är obegripligt. Till och med matgubben på vildmannen höll på att få mig att flyga i taket. Han behövde bara säga "ska fröken ha både och?". Det räckte ner en annan säger fröken fräken. Och säger någon hej lite för glatt är det som att dom hoppar på mina nerver.  Det är nästan så att jag vill skjuta dom som är lyckliga. Jag förstår inte hur jag kan förtjäna all denna otur. Hur jag än gör så lyckas jag göra fel, det är tamme fan i mig bra gjort egentligen. Jag är elit på att vara sämst. Jag har iallafall turen att vara bra på något, hallelujah!

Viftar du på lillfingret kommer jag stå där. Jag vill vara stark och skita i dig, men jag är inte det. Jag har aldrig känt mig så trygg någonsin som jag gjorde just då brevid dig. Jag minns varenda rörelse och varenda mening. Varenda sekund var en sekund i glädje. Jag önska jag kunde säga att jag är glad för tiden jag väl fick, men eftersmärtan är inte värd det.

Men nog med depptalken, ska mentalt förbereda mig för skönheten och odjuret. När jag är redo ska jag göra en tallrik med pasta carbonara och sedan bädda ner mig i sängen för att se den finaste tecknade filmen genom tiderna.

Mamma köper in sig hos mig. Hon har gjort värsta feta glassen. Och jag måste då säga att det fungerar.