Only human

Jag hittade min diktbok jag hade gömt bort i en låda, Och den här dikten skrev jag för ca ett år sen. (för er som är lite dumma så är det dikten som står på bilden) Tycker det är så tråkigt att bara skriva ner vanligt och att det blir mer liv med en bild som bakgrund plus att den blir mycket lättare att kopiera och man skriver den vanligt huffs fluffs i inläggen. Så det är inte så att jag går runt och är osäker på vem jag är. För det är jag inte. Inte alls faktisgt! Jag känner faktisgt för första gången på väldigt länge att jag är på rätt väg. Det går bra med Sillen som tar stora framsteg, Jag kom in på linjen jag hade valt, Jag har kompisar som är helt underbara (även fast jag inte spenderat dom en ända minut i sommar nästan), Jag har lärt känna nya och jag har börjat lära känna mig själv, Jag börjar veta vad jag vill och vad mina mål är. Och jag bryr mig inte längre vad andra tycker, förut kunde man vara lite noga med vad man sa för att inte få folk att tro att man var helt dum i huvudet. Men jag lyckades ändå inge bra. Jag har gjort bort mig så sjukt mycket dom här åren i hödstadiet att jag började inse att det spelade ingen roll om jag gjorde bort mig lite till. Och det känns så skönt att kunna känna så. Även fast jag också vet att jag kommer komma till en svacka då allt kommer kännas totalt värdelöst även fast jag har nästan allt. Men sådant är livet. Things go wrong, life goes on, so live with it.